Krokoms tändsticksfabrik 

Storbonden Arvid Persson i Kroksgård startade 1869 Krokoms Tändsticksfabrik med hela 25 anställda. Under första året tillverkades tändstickor till ett värde av 7000 riksdaler. Fabriken var belägen i Dvärsätt vid Indalsälven ca 2 mil från Östersund. Fastigheten finns fortfarande kvar och var den gamla Dvärsättskolan fram till 1994. Företaget ombildades till aktiebolag 1871. Lokal forskning berättar att det var mest ungdomar som arbetade vid fabriken och endast ett par vuxna. Förtjänsten för ungdomarna var 10-25 öre/dag men var man riktigt flitig kunde man komma upp till 70-80 öre/dag. De vuxna kunde tjäna upp till 1 kr/dag.

Dvärsätt fick också en tobaksindustri

Den begåvade men spekulative storbonden Arvid Persson startade också en tobaksfabrik i Dvärsätt för tillverkning av rulltobak, piptobak och snus. Kända märken var ”Järnbanan” och ”Jämtlands jägare”. Vidare grundade han Krokoms Handel AB. Arvid Persson kom sen på ekonomiskt obestånd och måste lämna sina projekt.

Hur gick det till på tändsticksfabriken?

Poststationsföreståndaren i Dvärsätt Erik Larsson berättar i en tidningsartikel från 1946  hur det gick till. Jag började arbeta på tändsticksfabriken när jag var tio år. Året var omkring 1875, då man också hade den största arbetsstyrkan. På den tiden rådde dåliga tider här i bygden och fabriken gav levebröd åt många fattiga. Över 30 barn arbetade där på min tid. Det var ju inte något tungt arbete, men det fordrade framförallt flinka händer. Skall vi försöka följa hur en tändsticka kom till så får vi börja med råmaterialet d.v.s. aspkubbarna som levererades av traktens bönder. Kubbarna kapades till tändstickslånga bitar och sattes därefter in i en maskin,  som naturligtvis drogs för hand och med vilkens hjälp man sågade ut långa smala skivor. De blev som faner ungefär. Dessa skivor lades sedan i en lång låda ovanpå varandra. Därefter trädde en kniv i funktion, den föll ner och späntade ett otal stickor varje gång alldeles som en giljotin. För att få den rätta grovleken på dem drogs kniven framåt några millimeter i taget medelst ett kugghjul. Mitt arbete bestod i att plocka samman stickorna som sprutande fram ur ena lådändan och sätta dem i ramar. Vi fäste stickorna i änden så de stack ut som borsten på en rotborste, fast bara en sticka i varje hål, som lätt kunde doppas i svavel-  fosforblandningarna. När vi hade plockat ihop en sådan ram sprang vi fram till dem som hade hand om svavel- och fosforbaden. För varje levererad ram fick vi en plåtbit som vi sparade till lördagen, då vi fick ut varor eller kontanter på handelsbolaget, ett sorts pollettsystem alltså. Sedan ramarna doppats ner fick de torka varefter de togs om hand av de s.k. packarna, som rev loss ett stort antal stickor ur dem varje gång. Någon gång kunde det hända att tändsatserna kom i beröring med varandra och fattade eld och då måste bunten genast köras ner i en liten sandlåda som stod bredvid varje packare. Dessa tändstickor såg ut som våra egna bara med den skillnaden att tändsatsen lyste eldigt röd.

Stickorna tände på ändan!

Lättantändliga var stickorna för man behövde bara repa till bak i ändan! Ett 50-tal stickor bildade en strut och dessa lades därpå in i papperspaket. Det rådde ett synnerligen gott förhållande mellan arbetsgivare och arbetare. Till jul utdelades dessutom tändstickor som gåvor och verkligt skickliga arbetare premierades med böcker. Till sist borde jag tala om vad stickorna kostade som gav uppehälle åt så många. Jag har för mig att ett tändstickspaket kostade 1 öre.

Konkurrensen hårdnar

Produktionens tillverkningsvärde höll sig fram till 1900 i huvudsak vid fyrsiffriga belopp.  Först på 1900-talet kom den över 15000 kronor, en ganska obetydlig siffra inom branschen. Trots ett fåtal fabriker i Norrland räckte den marknaden inte till. Den ökande konkurrensen från södra Sverige, beroende på sammanslagning av fabriker och därmed kraftig rationalisering, gjorde att 1909 var det slut med verksamheten för Krokoms tändsticksfabrik. Detta sista år som produktionen var igång tillverkade 14 anställda vid fabriken 575 lådor svaveltändstickor med uppskattat värde av 13.225 kronor. När man sedan läser bouppteckningen från 1910 hade fabriken kvar i lager 535 lådor svaveltändstickor till ett värde av 10.700 kronor, 23 lådor säkerhetständstickor värde 690 kronor och 174 lådor sulfittändstickor till ett värde av 3.480 kronor då förstår man att inte mycket blev sålt sista verksamhetsåret. Men trots att fabriken var liten blev den ändå ganska långlivad i hela 40 år höll man tändsticksproduktionen igång i den lilla byn Dvärsätt.

Thore Gustavsson