Haganäs Tändsticksfabrik

Haganäs utanför Borlänge i Dalarna är för de flesta en restaurang där man äter god mat och njuter av den idylliska miljön vid sjön Runn men det är också historien om tändsticksfabriken som på 1940-talet förvandlades till en oas för Domnarvets (senare SSAB:s) tjänstemän i Borlänge. Tillverkningen bestod mest av fosfortändstickor men även av säkerhetständstickor. Åtskilliga miljoner tändstickor tillverkades under de 45 år fabriken var igång. Ofta blev de små fabrikerna kortlivade, men den här hör till de få som var igång nästan 50 år.

Mellan 1854 och 1899 var verksamheten igång i Haganäs och första ägaren var storskiftslantmätaren M Köppen. På 1860-talet tog A J Eriksson över fabriken. Han utökade den och investerade i en tvåhästars varmluftsmaskin från Brefvens Bruk. Den användes för att driva träverkstadens sågar och hyvlar. År 1863 arbetade 32 personer i fabriken. Fördelningen var en förman, sju män och sju kvinnor samt åtta flickor och nio pojkar under 18 år. Dessa producerade ungefär 48.000 tändsticksbuntar i veckan. På bara fem år effektiviserades produktionen rejält. Nu var de anställda reducerade till 23 st. men tillverkningen var uppe i drygt 59.000 buntar i veckan.

Mest kvinnor och barn i fabriken

Som framgår var det i allmänhet mest kvinnor och barn som arbetade i fabriken.Tillverkningen var nästan helt manuell och i hanteringen av stickorna i de olika processerna ansågs barn och kvinnor med sina små händer mest flinka i arbetet. Dessutom var arbetskraften mycket billig. Giftiga fosforångor omgav processen och de som arbetade med fosformassan kunde bli så impregnerade att både kläder och andedräkt lyste i kvällsmörkret. Flera anställda drabbades av så kallad fosfornekros, en slags benröta i käkbenet och tandrötterna, och fick lov att opereras på Falu lasarett och vid den tiden utan narkos.

Ägarbyten

1877 blev det ägarbyte och då tillträdde handlaren Ludvig Lagervall från Falun. På hösten 1881 byggdes fabriken om. Genom att bygga på den äldre träverkstaden fick man nu en enda stor fabriksbyggnad. Finns antecknat i en fabriksrapport från 1883 att det fanns fyra maskiner, troligen också en fanersvarv och en splinthack drivna av ångkraft. Lagervall dog 1887 och fabriken övertogs då av änkan Maria och sköttes av fabriksföreståndaren Knut Lindholm. I slutet av 1890-talet tog Adolf Eriksson över fabriken. Nu gjorde säkerhetständstickan sitt intåg och fosfortändstickorna som ansågs brandfarliga blev svårsålda, och lagren ökade oroväckande. Den nya ägaren var en initiativrik och påhittig person som snart insåg att man måste stoppa tillverkningen och istället forcera försäljningen. De svårsålda hellådorna packades om till halvlådor och de omoderna fosfortändstickorna fick en ”strykande” åtgång.

Hur ser det ut idag!

Tändsticksfabrikens byggnad finns fortfarande kvar och taket till undervåningen fungerade ett tag som dansbanegolv. 1999 renoverades byggnaden och nu finns där konferenslokaler och fikarum, något som de gamla tändsticksarbetarna säkert skulle häpnat över. I huvudbyggnaden finns också en restaurang där krögaren numera berättar historien om tändsticksfabriken för gästerna.

Etiketter

Fyra etiketter förutom kardusetiketten är kända. På Tekniska museet i Stockholm finns 27 buntade svavlade fosfortändstickor bevarade från fabriken i Haganäs. Där finns också en kardus med etikett.

Fabriken levde på billig arbetskraft Tändsticksfabriken i Haganäs kom aldrig att växa sig stor och konkurrenskraftig. Den kom att leva på billig arbetskraft och de goda konjukturerna för fosfortändstickor. När kraven skärptes på arbetsmiljö och fosforförbudet kom vid sekelskiftet kunde man inte ställa om sin tillverkning helt. Konkurrensen från de stora fabrikerna ökade och man hade varken kunskap eller teknik för tillverkning av säkerhetständstickor utan giftig fosfor.

Thore Gustavsson, Åkersberga